SD + S = SANT

Under de senaste dagarna har Löfven gått och gett besked om regeringsfrågan som på något sätt gör ingen klokare på vad han egentligen vill.

Sedan har vi frågan om SD. Alliansen har under senaste mandatperioden gynnats av stöd från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Miljöpartiet delar Alliansens syn på exempelvis arbetskraftsinvandring, vilket har lett till flera migrationspolitiska uppgörelser. Enligt Riksdagens utredningstjänst (RUT-PM med dnr. 2014:1020) har alliansen vunnit 80 % av alla omröstningar tack vare stöd från Miljöpartiet eller Socialdemokraterna.

Frågan är vad som händer om Löfven ska bilda en regering med det mer extrema Vänsterpartiet. Alliansens fördel har varit att de inte behövt göra några eftergifter till något extremt parti, och har därför ofta kunnat få stöd från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Om Löfven ska bilda en regering med Vänsterpartiet kommer han inte att ha den fördelen. Då blir politiken mer beroende av SD-röster. Det vill nog Löfven inte berätta. Men utan besked i regeringsfrågan, g

En grej ni borde skriva om, kanske i artikelform: OM det mot förmodan skulle bli en SMP-regering skulle den med all sannolikhet (i motsats till en ny Alliansregering) vara beroende av SD även i riksdagsarbetet, dvs. i praktiken behöva förhandla med dem. Tanken att C/FP skulle göra gemensam sak med V och ordna majoritet PR Löfven i riksdagen framstår ju som mycket osannolik. S är klart pressade i diskussionen om regeringsbildning nu, läge att dra åt skruven ett varv till kanske?

Nu tror inte ens Miljöpartiet på Miljöpartiet

12546166_10203967990880714_1290636667_o

I fredags publicerades en debattartikel i DN skriven av Miljöpartiets båda språkrör, Gustav Fridolin och Åsa Romson. I artikeln menar de att Miljöpartiet behövs i regeringen för att ta ansvar. Det intressantaste med artikeln är inte att de erkänner att verkligheten var mer komplicerad än de velat medge, utan varför de först nu medger det.

För ett och halvt år sedan blev Miljöpartiet ett regeringsparti för första gången. Alla år av tjat om att en grön politik kan göra skillnad på riktigt skulle bevisas. Såhär i efterhand så verkar det ju snarare som att motsatsen har bevisats.

Den första verkligt rödgröna regeringen har varit kaosartad från starten. Den fick inte igenom sin budget, och behövde en historiskt unik överenskommelse för att hänga kvar. Det regeringen har fått igenom har ändå varit lite, men av det som gjorts finns det lite som går att tacka Miljöpartiet för. Miljöpartiet har exempelvis fått acceptera rejäla inskränkningar i asylrätten, och en rejäl omsvängning i svensk migrationspolitik. Romsons tårar sammanfattar rätt bra vad de tyckte om det. Visserligen har flyktingkrisen försvårat för regeringen, men även andra regeringar har haft svåra problem att hantera.

Skillnaden förr var att regeringspartier stod upp för sina värderingar. Centerpartiet lämnade regeringen Bildt i protest mot byggandet av Öresundsbron. För dem var byggandet av en bro för mycket att svälja. Tio år tidigare lämnade Moderaterna Fälldins regering på grund av skattepolitiken, och före det hade Fälldins första regering avgått på grund av oenighet kring kärnkraften. Miljöpartiet har däremot accepterat att partiet säljer ut sin själ, och gjort enorma eftergifter i migrationspolitiken, trots medlemstapp och en massiv kritik. De har isolerat sig själva inne på Rosenbad, på behagligt avstånd från gräsrötterna.

Och vad har de vunnit av det? De viktiga vallöftena har brutits sedan länge. Bromma flygplats blir kvar. Förbifart Stockholm kommer att byggas. Sverige exporterar fortfarande vapen till diktaturer. Inga väsentliga skolreformer har blivit av, och den miljöpartistiske bostadsministern har inte levererat något konkret trots en historisk bostadskris. Biståndet har räknats av mot migrationskostnader i högre utsträckning än under alliansen.

Klimatmötet i Paris blev måhända lyckat. Med tanke på att Sverige var ett land av flera hundra representerat där, med relativt litet inflytande, är det ju knappast Miljöpartiets förtjänst. Det är svårt att se att Sverige skulle ha drivit en väsentligt annorlunda linje än en alliansregering, och det finns ingen som på allvar kan hävda att det var avsaknaden av Åsa Romson som ledde till att klimatmötet i Köpenhamn år 2009 inte gick bättre.

Det är åtminstone gratis att gå på statliga museer, nu när vi har en miljöpartistisk kulturminister. Med tanke på att nästan alla statliga museer ligger i storstadsregioner, framför allt i Stockholm, är ju åtminstone det bra för Miljöpartiets väljare.

Vid det här laget är det också hög tid att fråga sig hur mycket som Miljöpartiet egentligen har fått igenom själva? Det mesta av det som de har drivit igenom var sådant som Socialdemokraterna också drev i valrörelsen.

I alla väsentliga frågor där Socialdemokraterna har haft en annan åsikt en Miljöpartiet, så är det Miljöpartiet som har blivit överkörda. Undantaget är måhända den sänkta restaurangmomsen och en något högre bensinskatt. Det är dock märkligt att Miljöpartiet på grund av sådana småsaker kan sitta kvar i regeringen, och fortsätter legitimera en politik som de samtidigt tar avstånd ifrån.

Slutligen finns en intressant sak att notera med Miljöpartiets opinionsstöd. En del partier brukar alltid få sämre resultat i opinionsmätningar än i själva valet. Med Miljöpartiet är det tvärt om; de får bättre resultat i opinionsmätningar än i riksdagsvalet. Det framgår av Sverige mest omfattande opinionsmätning, SCB:s partisympatiundersökning, som görs två gånger om året.

I mätningen i maj 2010 fick Miljöpartiet 10,7 %, men sedan bara 7,5 % i valet. I valet 2014 fick de bara  8 % i mätningen, men i själva valet fick de bara 6,9 %. I SCB:s senaste mätning, i november i fjol, får Miljöpartiet bara 5,9 %. Hur lågt stöd de då skulle få i ett verkligt val går ju då att gissa. Riksdagsspärren ligger som bekant på 4 %.

Kanske är det därför som Miljöpartiets språkrör känner sig pressade att gå ut på Sveriges största debattsida och berätta att de minsann tar ansvar. Och det gör de. De tar ansvar för att Socialdemokraterna ska få ha kvar regeringsmakten. Miljöpartiets problem är ju att de knappast gör mer än så.

Förr var Miljöpartiet ett parti med ryggrad som stod upp när det blåste, nu verkar de inte stå för något annat några småfrågor. De har blivit ett grönt alibi för Socialdemokraterna. Fridolin och Romson skriver i sin debattartikel att de vet vilka politiska krafter som skulle tjäna på deras avgång. De verkar dock inte ha en aning om hur de själva tjänar på att sitta kvar.

 

Mästerförhandlarens misslyckande

stefanblock

Under de senaste dagarna har kritiken mot decemberöverenskommelsen rasat. Märkligt nog har den bara riktats mot oppositionspartierna. Det som framkommit om Stefan Löfven är dock påfallande mindre smickrande, och fram träder en bild av ett stort misslyckande.

Om vi backar bandet till före valet. Stefan Löfven talar gång på gång om hur fördummande blockpolitiken är. I intervju efter intervju antyder han att han vill samarbeta med Centerpartiet och Folkpartiet. När valet väl är vunnet, väljer hans motståndare, Fredrik Reinfeldt, att avgå. Reinfeldt menade att Löfven representerade vänsterblocket, och vänsterblocket hade vunnit. Löfven tyckte annorlunda, och stötte bort Vänsterpartiet för att sedan mer eller mindre kräva samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet, och på så sätt bryta upp blockpolitiken.

I det här läget är det värt att påminna sig om historien. När Sverige år 1976 fick sin första borgerliga regering på 40 år, gick det enbart två år inanan den avgick. Det borgerliga maktinnehavet 1976-82 präglades av osämja och käbbel, långt innan den termen hade populariserats, och resulterade i inte mindre än fem olika regeringsbildningar.

Under perioderna i opposition var det vanligt att borgerliga partier gjorde upp med Socialdemokraterna i diverse olika frågor. Det fortsatte länge. Folkpartiet hjälpte Socialdemokraterna med en omfattande skattereform i slutet av 1980-talet, och Centerpartiet lotsade socialdemokratiska budgetar genom riksdagen under 1990-talet. När borgerligheten inte utgjorde ett gemensamt block, fick Socialdemokraterna en fördel i regeringsbildandet. Om käbblet med vänsterpartierna inte gav någon utdelning, kunde de klara livhanken med stöd högerifrån.

Därför var det aldrig konstigt Löfven ville bryta blockpolitiken. Blockpolitiken är synonym med socialdemokratins svårigheter att styra Sverige. För ett gammalt maktparti kan det inte finnas en förhatligare ideologi än så.

Löfven hade nog hoppats på att enbart ett uteslutande av Vänsterpartiet från regeringskansliet skulle räcka för att få över Folkpartiet och Centerpartiet. Men han hade fel. Han fick ett tvärnej.

Då inleddes en omfattande kampanj om att alliansen måste ta ansvar. De måste se till så att Löfven kan regera när han har för lite stöd i riksdagen. Socialdemokraternas förre kommunikationschef och spinndoktor Karin Pettersson, i dag politisk chefredaktör på Aftonbladet, uppfattade direktiven och drog i gång en omfattande kampanj mot alliansen. I ledarkrönikor och till och med i krönikor av förment opolitiska nöjesskribenter spreds budskapet om alliansens förfärlighet, att de inte tog ansvar för Löfvens budget.

Det vore ansvarsfullt att bryta upp blocken var andemeningen, varför Centerpartiet och Folkpartiet borde traska över. Alliansen stod dock fast, in i det sista, och budgeten föll. Löfven erbjöd alliansen att kasta in handduken och låta honom regera, för att undvika extraval. Alliansen kontrade dock med ett motförslag, som Löfven vägrade gå med på. Det förslaget publicerades på DN debatt veckan efter att extravalet hade utlysts.

I slutändan var det Stefan Löfven som fick kasta in handduken, för 27 december hade även hans parti ställt sig bakom det alliansen ville ha, om man jämför med vad som framgick i debattartikeln. Decemberöverenskommelsen befäster blockpolitiken och tvingar Stefan Löfven att acceptera den.

Det är så man borde se Löfvens intervju i DN dagen efter överenskommelsen. Efter att ha pressat och pressat för att splittra alliansen, slutade det med att han var tvungen att erkänna blockpolitikens förträfflighet. Ett högt pris för att kunna sitta kvar som statsminister.

I intervjun säger han att ”alliansen ville bara ta makten själva”, som om det vore märkligt att oppositionen ville det. Löfven verkade ha förväntat sig att alliansen förr eller senare skulle ha känt sig nödgade ge honom all makt. Men det skulle stå honom dyrt. I dag radar tidningarna upp frågor där regeringen fortfarande kan förlora, eftersom alla frågor inte tas upp i budgeten. Löfven har inte alls vunnit så mycket som det nu verkar.

Det är lätt att föreställa sig honom, sittandes där med en DN-journalist, arg och bitter. Han som hade lanserats som en mästerförhandlare, men som just förlorat sin viktigaste förhandling. Det måste svida.

Statsministerns juholtare

likasombar

Först lovade han att budgeten skulle gå igenom. Sedan lovade han att han skulle avgå om den förlorade. När han inte fick igenom sin budget, som han hade lovat, avgick han inte heller. I stället lovade han ett extraval för att lösa det svåra parlamentariska läget. Det blev inte heller av.

Det är ironiskt att Löfven har hamnat i den här positionen, att han tvingas backa från löfte efter löfte. Det var ju hans företrädare, Håkan Juholt, som var så associerad med att behöva pudla att Språkrådet förärade honom ett eget ord – juholtare. Att göra en juholtare är att uttala sig förhastat och tvingas backa, och nog har Löfven fått göra det den här hösten.

Dels var det alla turer kring extravalet. Först skulle Socialdemokraterna gå till val med Miljöpartiet på den gemensamma budgeten. En vecka senare gällde inte det längre. Då skulle Socialdemokraterna gå till val på egen hand. Vissa uttalanden gäller inte länge.

Före det att budgeten föll och extravalet utlystes hann han och finansminister Magdalena Andersson dessutom med en makalös kovändning. När det fortfarande var osäkert hur Sverigedemokraterna skulle rösta hävdade Andersson i media att Sverigedemokraterna borde stödja regeringsbudgeten, för att regeringen liksom Sverigedemokraterna vill stå upp för landets pensionärer.

Efter att budgeten ändå fallit, kallade både Löfven och Andersson Sverigedemokraterna för nyfascister. På det löfvenska nyspråket förvandlades alltså Sverigedemokraterna, som delade regeringens syn och ville väl för alla pensionärer, till ondskefulla nyfascister på en vecka.

Den kovändning som svider hårdast finns dock i decemberöverenskommelsen. Löfven har tidigare lovat att bryta blockpolitiken. Han har kallat den fördummande. Han har försökt bryta den gång på gång med tafatta inviter till Folkpartiet och Centerpartiet. Det har varit viktigt för Socialdemokraterna, eftersom historiskt sett har de styrt landet med stöd både från vänster och från mitten. Förutsättningarna för en socialdemokratisk regering måste vara större än ett regeringsunderlag på Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Om något alliansparti löper över till dem skulle dessutom alliansens möjligheter att återta makten försämras. Om det inte är en självklarhet att de borgerliga partierna väljer varandra framför Socialdemokraterna, kan det dröja en lång tid tills Sverige får en ny borgerlig regering. Därför var det så viktigt för Löfven att bryta blockpolitiken.

Genom decemberöverenskommelsen garanteras däremot att blocken står fast. Möjligheterna att få igenom en budget i minoritet, innebär att Löfven kan tvingas släppa fram en alliansregering 2018, oberoende av Sverigedemokraternas storlek. Dessutom behöver inte allianspartierna lyssna på några fler inviter eller anklagelser om SD-samarbete. Löfven fick sin budgetprocess och ansvaret ligger helt på honom.

Befästandet av blockpolitiken innebär otvivelaktigt att behovet av blocköverskridande samarbeten minskats. Det är en stor förlust för de som hoppades på att stoppa framtida borgerliga regeringar genom att bryta sönder alliansen. Om någon av Löfvens juholtare kommer att visa sig vara värst, är det löftet om blockpolitiken. I stället för att bryta den, har Löfven accepterat den.

Vänstertidningar uttrycker dessutom sin besvikelse över att Socialdemokraterna stänger dörrar vänsterut genom överenskommelsen. Samtidigt har Löfven rasat i förtroende. Förutsättningarna för att regera vidare är alltså inte så bra. Trots överenskommelsen hänger dessutom regeringsmakten på en skör tråd. Om Vänsterpartiet skulle få nog av att bara vara ett stödparti utan ministerposter, kommer Socialdemokraterna inte längre ha det största blocket. Genom överenskommelsen måste de då låta alliansen styra Sverige. Alliansen kan dessutom tillsammans med SD fortfarande fälla regeringen i alla frågor som inte ryms inom budgeten, vilket är många.

Löfven har offrat mycket för att få sitta kvar inne på Rosenbad. Han har tre svåra år framför sig med svårhanterliga samarbetspartier. Frågan är hur många fler juholtare han kan göra, innan hans egna partimedlemmar börjar fråga sig om han verkligen är så mycket bättre än originalet.

Midvinternattens köld är hård

stefanjulvärd

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på husen i stan, 
snön lyser vit på taken. 
Endast Stefan är vaken.

Står där så grå vid sitt Sagerska hus, 
grå mot den vita fasad, 
tittar, som en liten ynklig mus, 
upp emot Rosenbad, 
tittar mot riksdag, där Batra och Lööf
firat triumfer när de budgeten klöv, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

För sin hand genom sitt korta hår, 
skakar huvud och hätta — 
»nej, den gåtan är alltför svår, 
nej, jag gissar ej detta» — 
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
går att sköta sin syssla.

Går till Alliansens partihögkvarter, 
känner på alla låsen — 
Hägglund drömmer att alleman ber 
för att höja valprognosen; 
glömsk av sele och pisk och töm 
Björklund för skolan har ock en dröm: 
barnen han lutar över 
får de betyg de behöver; —

Går till Annie redo för strid, 
ser, hur hon sover där inne; 
Tänk vore det som på Johanssons tid 
när S styrde efter eget sinne; 
Batra i väntan på stämman mår gott, 
vaknar och skäller på Stefan smått, 
Batra sin Stefan ej känner, 
de äro icke vänner.

Stefan smyger sig sist att se 
Miljöpartiet det kära, 
länge och väl han märkt, att de 
ej hålla hans flit i ära; 
Romsons båt har ej fått ärg
ty den har målats med giftig färg, 
ingen må henne förtrycka: 
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, MP och V, 
ren genom många leder 
naiva som barn; men säg hur de 
nu försvara sin heder? 
På vinster i välfärd ej ens V går till val, 
Förbifarten för MP tycks nu vara egal.
Gåtan, som icke låter 
gissa sig, kom så åter!

Stefan vandrar till LO:s borg: 
där har han bo och fäste 
högt upp i tornet står en korg, 
nära vid Thorwaldssons näste; 
i korgen finns 20 miljoner, 
bredvid på en lapp stå optioner
hur att betala tillbaka, 
nåt som för LO gott smaka.

Där har han alltid att twittra om 
månget ett fackligt minne, 
intet likväl om gåtan, som 
rör sig i Stefans sinne. 
Genom en springa i borgens vägg 
lyser månen på Thorwaldssons skägg, 
strimman på skägget blänker, 
Stefan grubblar och tänker.

Tyst är staden och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från Norrström av vattnets fall 
höres helt sakta bruset. 
Stefan lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 
Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på husen i stan, 
snön lyser vit på taken. 
Endast Stefan är vaken.

Den rödgröna röran är nu mindre än Alliansen

10859343_10202762254526879_1448542777_n

I dagens opinionsundersökning från Aftonbladet ”Sverige tycker”/Inizio har Alliansen gått om de rödgröna partierna och har nu ett övertag om 2,3 procentenheter. En annan glädjande nyhet är att Vänsterpartiet är minsta parti, de hamnar på blott 4,2 procent. Med dylika siffror blir nog begreppet ”kamrat fyra procent” relevant i vårens val. Möjligen kan det vara så att väljarna underkänner de senaste månadernas vänstergir av regeringen. Miljöpartiet presterar även de dåligt och samlar 5,8 procent.

Det är allmänt känt att Miljöpartiet inte ses med blida ögon från fackligt håll. Med anledning av S annonserade valkoalition med nämnda parti gick LO:s ordförande Karl Petter Torwaldsson till frontalangrepp. Vidare har utrikesminister Margot Wallström hamnat på kollisionskurs med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin sedan hon menade att S går till val som enskilt parti, något som Fridolin alltså inte håller med om.

De socialdemokratiska fadäserna verkar emellertid inte ha påverkat partiets stöd; med 31 procent hamnar S på samma nivå som riksdagvalsresultatet i september. Värt att nämna är också att Sverigedemokraterna tycks fortsätta att surfa högt på vågen och får i undersökningen 14 procent varmed de befäster rollen som vågmästare. Det återstår emellertid 101 dagar till valet och mycket kan hända. Med tanke på vad Stefan Löfven hittills har lyckats åstadkomma är det ingen högoddsare att fler överraskningar väntar.

Allting ÄR sossarnas fel

stefan och maggan-grop

Vänsterns försök att kleta SD på alliansen för att SD röstade på alliansens budget är enbart barnsliga. Speciellt med tanke på att Socialdemokraterna inte har någon annan att skylla budgetfiaskot på än sig själva.

Så var det dags för val. Igen. Det tål att upprepas att huvudansvaret för detta ligger hos Stefan Löfven. Sverigedemokraterna är de enda som ska svara för hur de har röstat men det är regeringens, och bara regeringens, uppgift att få igenom en budget i riksdagen.

Att inget alliansparti behöver hjälpa S att regera har vi skrivit om tidigare (bl.a. här och här). Det tål dock också att upprepas att grunden för en regeringsbildning är att man är överens om politiken. Inte att man vill ”stänga ute” något enskilt parti.

De stora konfliktlinjerna i svensk politik handlar inte om invandring utan om ekonomi. Ska vi ha världens högsta skatter eller inte? Skapas jobb främst av stat och politiker eller av företag? Det är där skiljelinjerna går mellan höger och vänster. Om man befinner sig på olika sidor i dessa frågor, som alliansen och de rödgröna gör, då kan man inte bilda en handlingskraftig regering ihop.

Vi hade ett svårt parlamentariskt läge och vi kan konstatera att Löfvens egenskaper som ”mästerförhandlare” kom på skam. Istället för att förhandla med alliansen som helhet, vilket hade gett en stabil majoritet för politiken, försökte han sig på en ”söndra och härska”-taktik genom att vända sig enbart till C och FP.

Det har Löfven fått äta upp när hans budget föll. Att han har mage att beskylla alliansen för hur SD röstar när han själv inte brydde sig i samband med striden om höjd brytpunkt vittnar om bristande självdistans. Det är minst sagt oroväckande om den enda tydliga vänsterrösten som förstår parlamentarism är Lars Ohly:

Foto 2014-12-04 09 01 10

Budgetfiaskot är Socialdemokraternas ansvar men det är även det parlamentariska läget som ledde fram till det. Sedan två år tillbaka har S tjatat om att ”någonting håller på att gå sönder”. Det var ett himla smart känsloargument som statistik om att resurserna till välfärden i själva verket har ökat hade svårt att bita på. Eftersom det just är så vagt behövde S aldrig svara på det med konkret politik, så det passade som handen i handsken.

Men det finns såklart en baksida. S menade att ”någonting” håller på att gå sönder därför att alliansen hade sänkt skatterna. Problemet är bara att de flesta människor inte är vänsterideologer och hoppar inte högt av glädje när de tittar på sina skattedeklarationer.

Istället frågar sig många hur det kan komma sig ”någonting håller på att gå sönder” när skatten är fortsatt hög. Och där stod Åkesson med en färdig förklaring: det är invandrarnas fel. Alla vet att Sverige tar emot många flyktingar så budskapet uppfattades som konkret och tydligt. Valresultatet i september visade att SD:s förklaring var mer framgångsrik än vänsterns då SD ökade kraftigt medan de rödgröna stod still jämfört med 2010.

Dessa ständiga försök att kleta SD på sina motståndare är i ärlighetens namn rätt larviga men om vänstern ändå vill leka den här leken kommer de att förlora stort. I en extremt tramsig debattartikel i dagens Expressen försöker S stödtrupper från LO skylla SD:s valframgångar på Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal.

Man kanske ska ta sig funderare på vad som verkligen får ett populistiskt, främlingsfientligt parti som SD att växa. Är det att uppmana folk att öppna sina hjärtan eller att skrämmas med att ”någonting håller på att gå sönder”?

Att just LO, som gärna hotar med att arbetskraftsinvandrare ”dumpar lönerna” (trots att deras egna experter hävdar att det inte är sant) anklagar andra för att bana väg för SD:s budskap är skrattretande. Vem fick sin världsbild bekräftad när LO-förbundet Transport skrev att alliansen ”importerade arbetslöshet från Östeuropa”?

Nyligen fick vi höra att S och MP i Region Skåne röstade på SD:s budget i syfte att slå ut alliansens i första röstomgången. Det kan ses som ett smart politiskt drag men ska vi gå efter vänsters nuvarande logik har S och MP i Skåne precis blivit ”nyfascister”. Eller menar man på fullaste allvar att alliansen står med SD för att SD röstade på deras budget men att S och MP i Skåne bara har uppvisat lite politisk finess?

Det finns en enkel förklaring till varför vänstern vill att diskussionen ska fasta i ett slags SD-blame game – man saknar egna svar. Det enda besked vänstern kan ge om hur problemen i svensk integrationspolitik ska lösas är samma som med allting annat: staten ska fixa jobb, fixa bostad och få bort diskriminering.

Dessvärre funkar det inte riktigt i praktiken och för att rädda politiken försöker man då koppla samman alla som inte stödjer den med SD.

Det är precis lika fånigt som det låter. Vänstern vill gärna skylla SD:s framväxt på ”ökade klyftor” men med tanke på att SD är tydliga att de stödjer jobbskatteavdragen oroar sig deras väljare knappast över inkomstskillnader. Att SD steg beror snarare på en oförmåga hos etablerade politiska partier (särskilt på vänstersidan) att ta sig an frågor som engagerar medborgarna på ett seriöst sätt.

Idag kan SD ställa till det för alla, särskilt de som är oförberedda. S är ansvariga för att en regering ledd av de inte kunde få igenom en budget. De är också ansvariga för en skrämselretorik utan grund i verkligheten som har banat väg för populister. S har ramlat ner i den grop man själva grävt. Det blir upp till väljarna att korrigera deras misstag den 22 mars.

Det socialdemokratiska maktspelets misslyckande

regeringsoduglig

Under dagen har budgetdebatten fyllt dagen i riksdagen. Föga förvånande har socialdemokrater, vänsterpartister och Miljöpartister anklagat alliansen för att inte ta ansvar. Alliansen har dock gjort vad den lovat – stått upp för den politik som den hade lovat inför valet.

Sanningen är att den statsministerkandidat som lanserats som en mästerförhandlare inte har förhandlat. Löfven talade själv på sin improviserade presskonferens efter SD:s tillkännagett sitt beslut om att Alliansen måste ta ansvar för att regeringen har tagit sitt ansvar. Han pratade om att efter valet ska de sakpolitiska skillnaderna skjutas åt sidan, och man ska sätta sig ner vid förhandlingsbordet.

Det är svårt att tro Löfven på allvar tycker så. Inför valet brydde sig inte Löfven om att förhandla eller vara ansvarsfull i opposition. Och när han nu klagar på taktiserande hos SD, vad var det han själv gjorde inför valet?

Tidigt under sin tid som partiledare lanserade han planer på att sänka ett av regeringspartierna, nämligen Centerpartiet. De skulle tvingas ner under 4 % och förlora sina riksdagsplatser. Han kritiserade dessutom Folkpartiet och Centerpartiets politik, och lade sig längre ifrån dem politiskt. Kritik mot privata välfärdsföretag viktiga för Centerpartiet varvades med sågningar av Folkpartiets skolreformer, vilket gjorde ett samarbete omöjligt.

Löfven hade tidigt bestämt sig för vad Socialdemokraternas väg till makten skulle vara: skapa en bild av att alliansen fått något att gå sönder i Sverige. Det började med att han pratade om skattesänkningar som anledningen till att allt gick fel. Men för att få upp frågan på agendan behövdes något mer.

Då bröt Löfven mot alla budgetregler genom att plocka isär alliansens budget, så att de rödgröna och SD tillsammans kunde fälla det som de höll med varandra om. Då handlade det om höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt. Det var viktigt för Löfven för att starta en debatt om skatter (läs: smutskasta alliansregeringens politik och måla upp en falsk dikotomi med skattesänkningar kontra välfärden). Det var också ett tillfälle att få igenom socialdemokratisk politik, att det gjordes med hjälp av SD spelade ingen roll.

Löfven fortsatte sedan på samma hårda linje mot de små borgerliga partierna, och visade aldrig att han tänkte göra någon politisk förändring. Han började visserligen prata om att han ville förhandla med Centerpartiet och Folkpartiet, men samtidigt lade han sin politik till vänster.

Löfvens plan var uppenbarligen att smutskasta alliansregeringen, och minska dess förtroende, för att sedan gå till val på egen hand och bilda en bred regering efter valet. Någonstans där brast det. SD ökade i stället för att de rödgröna gick framåt. Löfvens vänsterpolitik var inget som något av allianspartierna ville ha och stödja i regeringsställning. Då var Vänsterpartiet den enda utvägen. Antagligen hade Löfven räknat med en majoritet av väljarna för de rödgröna, men i slutändan ökade det rödgröna blocket med enbart 0,02 procentenheter.

Och då stod Löfven där med ett splittrat vänsterblock, som han struntat i att försöka ena, utan majoritet. Han hade isolerat sig på vänsterkanten med ett parti som han vägrar släppa in i regeringen och ett annat som han bevisligen har svårt att samarbeta med. Tänk om han i stället för att ha gått till val ensam på en vänsterpolitik, tidigt utannonserat att Socialdemokraterna skulle föra en mittenpolitik genom att ompröva sina gamla idéer. Ungefär som Mona Sahlin tyckte att Socialdemokraterna skulle göra efter valet 2010.

Löfven valde dock taktiserande och vänsterpolitik. Därför får regeringen inte igenom sin budget i dag. Och det är bara Löfvens ansvar som statsminister. Någonstans under tiden fram till valet glömde socialdemokratin bort allt de åstadkommit under 1900-talet. Anledningen till att Socialdemokraterna styrde Sverige stora delar 1900-talet var att de hade en plan om hur de skulle göra det. Nu står de plötsligt där planlösa, regeringsodugliga, i otakt med tiden.

Löfven vill avskaffa valfriheten – misslyckas

valfriheten

Löfven har länge varit kritisk mot valfrihet i vården. Långt före valrörelsen har han med ilska i rösten talat om problemen med ”tvångs-LOV”. Med det åsyftas Lagen om valfrihet (LOV). En del av ”tvånget” handlar om att ge alla i Sverige valfrihet. Det skedde dels genom en lagändring 2010 som gav privata vårdcentraler möjlighet att öppna i hela landet, och inte bara i de landsting som tillät det. Det handlade alltså om att öka valfriheten och tillgängligheten över hela landet, och inte bara i län där sossarna inte styr.

Men redan under regeringens första månad kom det mycket riktigt ett förslag om att ta bort valfrihetskravet i primärvården. Propositioner med förslag från regeringen måste dock enligt grundlagen först skickas på remiss hos relevanta myndigheter och organisationer, vilket det också gjorde. Remisstiden var dock bara några veckor, varför många remissinstanser kritiserade regeringen för att de inte var seriösa. Löfven & Co. verkade helt enkelt inte vilja veta vad någon annan tyckte om förslaget. Eller att andra skulle veta vad det innebar.

Efter den rekordkorta remissrundan baxades förslaget vidare till riksdagen, där regeringen genast fick bakläxa. Socialutskottet skickade förslaget till Lagrådet för granskning. Lagrådet, som består av justitieråd från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, var inte nådiga i sin kritik av förslaget.

Regeringen ville i förslaget avskaffa vårdvalssystem, men definierade aldrig vad ”vårdvalssystem” är för något. Lagrådet kallar i sitt utlåtande remisstiden som regeringen satt för ”orimlig” och ifrågasätter att regeringen inte brytt sig om att fråga någon juridisk instans. Det värsta för Löfven är att Lagrådet dessutom levererar en svidande kritik mot innehållet i förslaget. Justitieråden måste vara opartiska, men när de beskriver regeringens knapphändiga förberedelser i slutet av utlåtandet verkar de nästan irriterat påpeka att

”en sådan utredning borde ha gjorts framgår inte minst av vad regeringen anför i propositionen på sidan 11 om landstingens behov av konsekvensanalyser”

Eller på enkel svenska: om regeringen ska kräva att ett landsting gör en konsekvensanalys av förslaget, måste de väl åtminstone göra en ordentlig utredning själva. I själva propositionen märks det att mycket inte har varit särskilt genomtänkt. När regeringen ska förklara varför lagen behöver ändras konstaterar de att vården måste vara jämlik över hela landet, men

”[r]egleringen om kravet på vårdvalssystem i primärvården från 2010 har inneburit en ökad tillgänglighet i vissa delar av landet genom att fler vårdcentraler har etablerats.”

Regeringen erkänner alltså att lagen har ökat tillgängligheten, men för att vården ska vara tillgänglig för alla, måste den avskaffas. Lagrådet benämner återhållsamt det här resonemanget som ”motsägelsefullt”, och en måste fråga sig om någon på regeringskansliet ens korrekturläste propositionen innan den skickades ut.

Föga häpnadsväckande drog regeringen tillbaka förslaget efter Lagrådets sågning. Löfven får alltså dras med den här tvingande valfriheten ett tag till. Det borde dock inte vara något problem, eftersom det egentligen inte är ett tvång för andra än politiker. Det är ju bara politiker som tvingas att garantera alla medborgare valfrihet i vården.

Kanske kommer några att nu börja ifrågasätta att Löfven tillsatte den oerfarne SSU-ordföranden Gabriel Wikström som sjukvårdsminister och därmed ansvarig för den här propositionen. Men till syvende och sist är det ändå Löfven som borde lastas för haveriet. Det är hans regering, och det var han som valde minister och satte agendan. Och kanske är det tur för oss andra. En kompetentare statsminister hade ju lyckats avskaffa valfriheten.

 

Du kan läsa regeringens tillbakadragna proposition här och Lagrådets eleganta sågning av den här.

LO slåss mot väderkvarnar – igen

gohomefacebook

LO fortsätter tjata om att Lex Laval måste bort. Men det är knappast omsorg om utländska arbetare eller ens egna medlemmar som driver dem. Det är snarare drömmar om en svunnen tid.

I onsdagens DN kunde man läsa en längre intervju med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson där han redovisar planerna på hur Lex Laval ska skrotas. LO blev som bekant rejält besvikna när arbetsmarknadsminister Ylva Johansson meddelande att lagen inte kommer att rivas upp.

Johanssons besked borde egentligen inte förvåna någon. Sverige kan inte bara riva upp Lex Laval, det skulle vara ett brott mot EU-fördraget. Dessvärre för LO lovade S av någon anledning just detta i valet. Nu försöker Thorwaldsson och Löfven istället få med sig Tyskland och Österrike att gå med på en fördragsändring.

För Thorwaldsson verkar kampen mot Lex Laval vara en del av något större. Som han själv utrycker saken:

”Rättspraxis sedan 1970-talet har varit ensidigt till den fria rörlighetens fördel. På sikt måste det därför till en fördragsförändring som utjämnar eller som faktiskt tar bort grundproblemet, att man alltid överordnar fri rörlighet över arbetstagarnas rättigheter.”

Det låter på LO-basen som att det här med fri rörlighet är ett jätteproblem. Lyckligtvis är det är det inte så. OECD har visat att en nyanställd i ett svenskt företag som anlitar arbetskraftsinvandrare tjänar i genomsnitt 10,5 % mer än en nyanställd i ett företag som inte gör det.

Inte nog med det, LO:s egna migrationspolitiska talesperson, Thord Ingesson, erkände för en tid sedan att:

”Arbetskraftsinvandringen på LO:s område rör sig om mellan 4 500 och 6 000 per år, och av det blir det ingen lönepress”

Inte ens om man tittar enbart på LO:s område vållar den fria rörligheten någon skada. Thorwaldsson verkar dessutom inte riktigt ha koll på hur Lex Laval fungerar. EU-medborgare som arbetar i Sverige har rätt till kollektivavtalens miniminivåer. Detta innebär 24 500 kronor i månaden för exempelvis en byggnadsarbetare. Får någon en lön under miniminivån har facken rätt att ta till stridsåtgärder.

Saken är dock den att facken enligt Medlingsinstitutet inte har vidtagit några åtgärder mot utländska företag sedan 2008. Den påstådda ”lönedumpningen” kan med andra ord inte vara alltför utbredd.

Men tänk om ett tillskott av byggnadsarbetare som jobbar för minimilöner på sikt pressar ner lönerna för hela branschen? Inte heller det är sant. Enligt Riksdagens Utredningstjänst ökade lönen för de anställda i byggsektorn med 7,5 % i snitt mellan 2008 och 2012. För anställda inom transport (en annan bransch som påstås vara i riskzonen) var siffrorna 7,1 %. Detta ska jämföras med utvecklingen i ekonomin i sin helhet där motsvarande ökning var 5,2 %.

När LO inser att utländska arbetare inte hotar ”våra” jobb eller ”vår” arbetsmarknad brukar de istället försöka med altruistiska argument. Gärna med en aura av antirasism – klart utländska arbetare ska ha samma lön som svenska! Allas lika värde, hallå!

Här behöver nog LO en påminnelse om varför Lex Laval kom till. I oktober 2004 utsatte Byggnads det lettiska byggföretaget Laval un Partneri för blockad efter att ha ställt ett löneultimatum som klart översteg vad en svensk byggnadsarbetare tjänade i genomsnitt det året.

Facket försökte försvara agerandet med att man inte ville att letterna skulle utnyttjas trots att de enligt sitt avtal tjänade betydligt mer än vad man gör i Lettland. Och trots att det rapporterades att ett antal av Byggnads medlemmar ropade ”Go home!” till de lettiska byggarbetarna. EU-domstolen dömde senare till det lettiska företagets fördel, baserat på det beslutet utformades Lex Laval.

Historien återges lysande i Maciej Zarembas artikelserie ”Den polske rörmokaren” i DN Kultur hösten 2005. I reportagen framgår tydligt att den östeuropeiska arbetarklassen knappast ser svenska fackföreningar som solidariska antirasister. Snarare som ett särintresse besatt av att skydda sina (ur östeuropéernas synpunkt) priviligierade medlemmar.

Faktum är att facket ofta sätter käppar i hjulen för arbetskraftsinvandrare bara för att de kan. I juni kunde man läsa om byggarbetaren Gustavo från Bolivia som riskerade utvisning för att facket underkände hans lön. Trots att den var nära 30 000 kr i månaden vilket är högre än kollektivavtalet kräver.

Så vad handlar det här om egentligen? 2013 presenterade LO en rapport där man krävde ”ordning och reda på svensk arbetsmarknad”. Ett förslag var att arbetsmarknadsprövningar skulle återinföras vilket i korthet innebär att facket får bestämma om utländsk arbetskraft behövs eller inte. Det är ungefär lika smart som att låta ett företag avgöra om en konkurrent får etablera sig i närheten.

Inte helt oväntat sågades förslaget från de flesta håll utom ett. Så här kommenterade Sverigedemokraterna saken:

”SD välkomnar rapporten som man menar bekräftar den kritik som partiet fört fram.”

Om det här var en vänsterblogg och LO Svenskt Näringsliv hade jag nu slängt fram några anklagelser om smygrasism, ”spel på SD:s planhalva” o.s.v. Förvisso är SD näst största parti bland LO-medlemmar med över 15 % stöd och att Byggnads skrek ”Go home!” till lettiska byggarbetare minskar knappast misstankarna men det är ändå att göra det enkelt för sig.

Jag tror inte att LO är fullt av rasister. Att de gärna vill bestämma vilka som ska få komma hit och jobba hänger snarare ihop med att de (likt många socialdemokrater) saknar en svunnen tid då tillvaron var lite mer förutsägbar. LO:s medlemmar ser sig knappast som globaliseringens stora vinnare och då kan vetskapen om att du kan tvingas konkurrera med arbetare från hela världen vara skrämmande. Att oron är ogrundad är liksom en annan sak. På just den punkten är betongsocialister förvånansvärt lika Sverigedemokrater. Thorwaldsson känner sig förmodligen tvungen att visa lite handlingskraft så att fler medlemmar inte hoppar över till SD.

Det ska råda schysta villkor på svensk arbetsmarknad men fri rörlighet är inget hot mot ”arbetstagarnas rättigheter”. Däremot kan det absolut ses som ett hot hos den som vill vrida klockorna tillbaka till det gamla industrisamhället. Något som varken är möjligt eller önskvärt.